En sak jag ogillar med mig själv i vissa situationer är att jag bygger upp en önsketänk. Som idag, då tänkte jag först lite på skoj att Martin skulle dyka upp och överraska mig när han kom hem, ungefär som i amerikanska filmer. Sen under tiden som dagen passerade började jag tro mer och mer på mitt önsketänkande. Tog på mig lite parfym och struntade i att göra allt som jag egentligen skulle från och med att han landat. Jag tänkte byta om till pyjamas, men ville inte ifall han kom.

Som ni fattar är verkligheten aldrig som i filmer. Han dök aldrig upp. Innerst inne förväntade jag mig inte det heller, men eftersom jag ändå hade mitt önsketänkande var det svårt att inte hoppas på det. Till slut blev det till förhoppningar, som inte gick i uppfyllelse.

Detta händer alldeles för ofta. Jag vet att något inte kommer hända, ändå intalar jag mig det. Det påminner mig om ett citat jag läste häromdagen: 

Det kan självklart vara en positiv sak också, men jag ogillar det i situationer som den som beskrevs ovan. Annars är det väl bara bra att vara positiv och ha många drömmar - och faktiskt tro att de kommer bli verkliga.

Jag försöker inte ge honom någon sorts skyldighetskänslor, alltså missuppfatta mig inte!
Jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag blev jätte glad att han ringde mig. Klockan 22:22 till och med. Den tiden betyder mycket för mig, och det vet han :-)

Jag är glad att han äntligen är hemma då jag har sett fram emot detta hela tiden och varit väntande inne på facebook ända sedan kl 13.00, trots att jag visste att hans plan inte landade förrän 21.30 - haha knasig jag är!

Förhoppningsvis ses vi imorgon och då vill jag höra allt om hans resa.