Jag hade helt tankarna på något annat igår och glömde helt bort att dedikera ett inlägg till en viss person. Min mormor. Min kära underbara mormor gick bort för 4 år sedan och jag kommer fortfarande ihåg dagen. Det känns som om det vore igår. Hon hade lagts in på sjukhus då hon fått en stroke och närmare kvällen fick vi ett samtal från min moster som berättade att om vi ville träffa mormor en sista gång behövde vi skynda oss. Olyckligtvis dog hon 10 minuter innan vi kom dit. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag upplevde sjukhuset. Det var en sunkig lukt i luften och vi blev satta i ett medelstort väntrum med bruna soffor och vita väggar. Jag blev tillfrågad om jag ville ha något att äta och jag sa ja. Mackor med ost och röd paprika och gurka blev det. Jag åt upp mackorna, men kände hur tårarna hela tiden föll från mina kinder. Jag var 12 år vid den tiden och ingen annhörig hade någonsin lämnat mig. Innan dess hade jag svårt för att gråta, men under mitt besök på sjukhuset den dagen hade mina ögon blivit röda av gråt som verkade aldrig ta slut. Sjuksköterskorna gav mig ett val ifall jag ville se henne eller inte. Jag valde att gå med in. Det var nog något av det svåraste jag någonsin gjort. Känslan av att stå och titta på någon som man vet aldrig mer kommer finnas i ens liv. Min mormor var en underbar person och jag hade en väldigt bra relation med henne ända in i slutet. Hon lärde mig massvis med saker och hon var väldigt inspierande. Jag kan med hela mitt hjärta säga att hon var en förebild för mig.

Det var svårt för mig att förstå att vi inte skulle åka till henne varannan lördag med bullar som vi brukade, men allt eftersom veckorna passerade började jag förstå det mer och mer. Äntligen hade det lagt sig - jag skulle aldrig mer få se denna underbara personen igen.

Jag saknar min mormor otroligt och jag är väldigt glad att jag fick ha henne i mitt liv så länge hon fanns där. Om jag fick säga en sak till henne idag skulle det nog vara att jag älskar henne och att hon verkligen är någon jag ser upp till.